Det är snart mitten på Juli månad.
Den sjunde av tolv.
Tiden då solen ska skina med sin allra starkaste strålar.
Himlen ska vara underbart blå.
Vattnet ska vara skvalpande varmt.
Sanden ska vara brännande het.
Och vindarna ska vara ljumma om kvällarna.
Det här året har vi inte nått dit än.
Det är inte slut, det är det inte, men vi har inte nått ända fram.
Den här tiden ska man tillslut behöva släpa barnen ur vatten för att de badat så länge att läpparna blivit blåa och skinnet blivit som russin, och man ska ha averkat minst en tub solkräm och tvättat åtskilliga tvättar med badhanddukar och hängt dem på tork.
Man ska ha haft tonvis med sand i sina sandaler och bikinin ska ha blivit blekt av solen och ansiktet och resten av kroppen fått en avslappnad skön somrig ton av brunt.
Jag, som övar på att vända alla tankar till positiva saker, mumlar för mig själv att det är ok, jag har inte min "riktiga" semester förrän om en vecka och då....då kommer solen!
Då ska jag bränna fötterna i sanden och då ska himlen vara så långt ögat når, av det blåaste blått någon kan tänka sig!
Då ska jag njuta rosévin i ljumma sommarkvällar medans Tomas Ledin sjunger att Sommaren är kort och Ronny & Ragge vrålar ur högtalarna att det är sommar.
Jag tror på det jag tänker. Jag tror på mina tankar.
Det har regnat färdigt då och vädret har stabiliserat sig.
Jag lovar! Det är så det kommer att bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar