Att vara hemma

Häromdagen när jag som vanligt i mycket sakta mak, cyklade hem från jobbet noterade jag att det började se ganska så vildvuxet ut runt omkring.
Träd och buskar är inte sådär underbart krispigt gröna längre och de har sedan länge tappat sin nyfunna nyfikenhet och vilja att växa sig större och starkare.
Längst med gatorna jag cyklade hade gräset växt sig högt och ogräset var mer vilt än tamt.


Då slog mig plötsligt tanken om att vad underbart det är att få vara med om allt detta. Att få hinna se när nytt och gängligt förvandlas till en mer djungellik och lite trött omgivning.
Jag funderade vidare, medans jag cyklade över det som en gång var ett järnvägsspår, att när jag var liten så fick jag aldrig se det. Se förvandlingen och det som skedde hemma i stan.


Vi stack alltid i juni efter att skolan hade slutat, och var inte hemma igen förrän i augusti, innan skolan började igen.
Då var det alltid mörkt om kvällarna och luften var liksom råare på något vis och slutet av sommaren var nära.
Jag minns fortfarande precis som om det var igår, när bilen närmade sig hemma, hur man förvånades av hur mycket stan hade förändrat och förvildat sig sedan vi lämnade den.
Den kändes hemma men lite ovan och ny på något vis och jag var fylld av undran över vad som hade hänt sedan vi åkte, när jag inte var där.


Kanske är det därför jag älskar så mycket att vara hemma på sommaren. Bara få vara hemma och inte göra någonting. Att få vara hemma och hinna se allt som händer runt omkring. Hur saker förändras bredvid mig, när jag är här. 


Jag vet inte.
Kanske är det så.
Kanske inte.