Det är något visst med dem, något rogivande och hemlighetsfullt på något vis.
Ljudlöst stiger de uppåt himlen, flera stycken ibland ihopklungade, ibland bara en och en.
Tyst tyst tassar de fram genom luften och blir onåbara.
Sköra men samtidigt så starka visar de upp sin glans och alla miljoner färger.
Tiden stannar liksom upp några sekunder och man hinner tänka att ögonblicket de svävar där är nästan som magiskt.
Men så P O F F så är de försvunna och allt det man hann tänka är borta.
Jag kan blåsa såpbubblor hur länge som helst, ibland på kvällen när Liten sover gör jag det, som i smyg, när hon inte vet.
Då är det jag och alla bubblor och drömmar jag har.
Sen hinner verkligheten ikapp en och alla bubblor är borta.
1 kommentar:
Jag blåser också såpbubblor, med eller utan barn. Jag hoppar också studsmatta med eller utan barn. Ibland har jag även byggt lego utan barn men då mest för att barnen givit upp innan mig. Såpbubblor är dock bäst! Det är lycka det. Hörde på radion för någon vecka sedan att såpbubblor är bättre än morfin som smärtlindring när barn ska ta sprutor...
Skicka en kommentar