Ett ansikte

Det är jag som ger förvirringen ett ansikte.
Jag har lärt mig det nu efter några år och jag har förstått att det aldrig kommer att bli som förr igen då jag hade koll (eller är det kanske så att jag är den enda som talar om för andra när jag gör korkade saker?? Andra kanske oxå gör sånna saker som jag men de berättar inte om det. Det kan ju vara så. Faktiskt.).
Däremot kan det finnas bra dagar och mindre bra dagar.

Idag var en helt vanlig dag och jag var lite stressad för jag och Stor skulle åka och tanka bilen och sen skulle vi åka och hämta hem Liten som var hos en kompis och allra helst skulle vi två hinna äta middag innan hämtningen oxå.

Så vi springer ut ur en affär där vi precis köpt middagsmaten, kastar oss i bilen och ska köra iväg.
Jag spänner fast mig och undrar varför bilen inte rör sig när jag trycker på gaspedalen och ska backa ut. Växeln var ju i å handbromsen var ur å allt.
Då kom jag på att jag hade glömt att starta.....

Ibland tänker jag på Stor som lever med mig. Det kan inte vara så lätt för honom alla gånger.
Och på min chef på jobbet. Han har nästan inget hår kvar på huvudet. Jag undrar om det är mitt fel.