Huset ligger i området här bredvid och är precis likadant som vårat.
Det var kö för att komma in och det var många unga famljer och unga vuxna utan barn. Först tänkte jag att jag kanske inte borde gå in, jag hade ju egentligen inget där att göra, jag ska ju inte köpa hus precis.
Men sen ångrade jag mig och ställde mig ordningsamt i kön och klev in.
Trots att dörren stod på vid gavel och det var närmare -8 grader ute träffades jag av en djup värme och ombonad känsla så fort jag klev in i hallen.
Alla väggarna i huset var vita och ljuset flödade in genom fönstrena (inte så konstigt kanske, det har ju varit en strålande dag just idag, men ändå), huset var verkligen underbart ljust.
Trappen var vitmålad och köksinredningen var vit. Stänkskyddet vid bänken var vit matt mosaik med vita fogar men väggarna här var målade i en underbar gul kulör.
Vårat hus är oxå målat till största delen i ljusa nästan vita kulörer men saknar den där värmen. Det är kalt och stelt och känns bara som ett stort eko. Det känns gammalt och slitet och möblerna känns som ett gammalt ihopkok av det vi hade. De var liksom inte menade att bo i det här huset. De skulle bo i gamla lägenheten och jag kan inte riktigt få ihop det hur jag än försöker.
Man såg att huset inte var nyrenoverat på djupet, socklar och foder var gamla och nötta på sina ställen och alla dörrar var orginal men helhetsintrycket var genomgående fräscht. Huset var väl planerat och ingenting var lämnat åt slumpen. Alla ytor var väl omhändertagna med förvaring och allt passade ihop och satt precis på rätt ställe.
Det lustiga med huset var att totalytan och planlösningen precis var lika som vårat, men kvadraten var fördelade lite olika. Klädkammaren var t.ex lite större, stora sovrummet en aning mindre. Hallen större men vardagsrummet lite mindre.
Hade man kunnat byta ett mot ett så hade jag gått raka vägen hem och packat men nu kan man ju tyvärr inte det. Jag tog istället med mig alla känslorna hem och gjorde ett tafatt försök till glädje genom att köpa mig ett knippe vita tulpaner.
De står där på köksbordet och syns knappt. Jag hade lika gärna kunnat låta bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar