Januari

Jag längtar till januari så att jag kan spricka och jag har inte alls tid med julen det här året.
Om jag fick bestämma skulle det vara januari redan i morgon.
Det är inte alls för att jag fyller år i januari. Sånt har jag nog slutat att längta efter, jag har ju redan satt en bock på alla åldrar man ska fylla och åldersproblemet att t.ex komma in på krogen finns inte. Att man känner sig hemma på sånna ställen som man förut tyckte bara var för lite mer övermogna människor, säger ju kanske det mesta.

När man kommit till första dagen på året så är man som på rätt sida om berget, man har liksom kämpat sig ända dit upp och står nu och blickar ut.
Såklart visst, jag ropar absolut inte hej än, men december är det inte många dagar kvar på och chansen att snön ska räcka upp till köksfönstret till jul ser jag inte som särskilt stor. Men när man står där på toppen så vet man att det väntar bra saker långt bort. Det är som en lång nerförsbacke och allt man har är ljuset mot sig.

Jag är ju realist, och jag vet att vintern och all kyla kommer i januari- februari, men kommer den då så känner jag mig inte lika tyngd av den. Den kommer inte att vara i 5 månader, det är totalt omöjligt och bara att jag vet det gör att jag tror mig kunna klara av det lättare när flingorna väl faller.

Jag tror inte någon förstår hur jag har känt det de två senaste vintrarna och jag tror inte att jag ens kan förklara det så att någon förstår.
Jag har haft en gastkramande ångest som gripit tag om mig och vridit runt mig som en blöt disktrasa, och när ena varvet är avklarat så var det som ett varv till fast åt andra hållet och så höll det på tills jag var helt urvriden och utmattad och bara ville kasta mig ner och gråta. Gråta gråta gråta tills allt bara försvann.

Jag vet inte hur många gånger jag gick med den där snöskyffeln och grät. Jag grät när jag skottade uppfarten och jag grät när jag flyttade snöupplaget på framsidan till baksidan istället, så det skulle få plats att skyffla mer snö dit, så att vi skulle kunna fortsätta att se ut genom fönstret i köket när vi åt middag. Det var som att jag måste kräkas för att få bort alla känslor och tanken på en likadan vinter i år har malt i mig sedan den dagen löven föll och nu vill jag bara att tiden ska gå fort.
Det går inte en dag utan att jag inte tänker på att den där snön kan börja falla precis närsomhelst, och gör den det innan jag kommit till toppen så är allt förlorat. Allt.

Men i januari. Då är det mer ok. Då är jag lite starkare. I Januari.