Promenad

Ordet "promenad" låter så segt.
Lite som att man lunkar fram och medans man så sakteliga masar sig fram på sin lilla promenad passar man oxå på att kika in i folks hus som man går förbi, som för att samla lite inspiration till sitt eget.
Och visst, för all del, det är sant. Sånt kan man göra på promenader om man har tid, men det har inte jag när jag ensampromenerar.

Folk som ser mig storma fram tror säkert inte att jag är riktigt klok. De tror säkert att jag är helt komplett galen, särskilt med tanke på min gångstil som jag är helt säker på inte alls är särskilt snygg.

Härom kvällen fick mitt promenadsällskap  tyvärr förhinder, men jag tänkte att jag går väl ändå, ensam, trots att sträckan vi brukar gå hemmifrån mig, bitvis känns ohyggligt lång och kanske oxå lite småtrist, iaf om man går den utan sällskap.

Jag satte på mig skorna och gick.
Solen strålade och när jag hade kommit nerför första backen tänkte jag nästan vända om, men jag fortsatte ändå, musiken i öronen var ju bra, så jag gav det ett försök.
Tankarna fortsatte på samma sätt ett bra tag, men sen plötsligt fick jag den där galna farten och det kändes som jag flög fram och inget kunde stoppa mig. Jag hade energi så det räckte minst till Kiruna och tillbaka!
Jag genade inte över golfbanan som vi brukar, jag gick längst med den istället på andra sidan stora vägen, och sen på slutet tog jag en extra sväng runt mitt eget område som jag sprang.
Tiden landade exkat på 1 timme 35 minuter och då hade jag avverkat uppskattningsvis 1.3 mil.

Normal sett går vi nästan samma sträcka på kanske 1 timme 50 minuter, å andra sidan så pratar vi hela tiden med varann och just det momentet är inget som jag vill byta bort, motion för hjärnan är lika viktig som motion för kroppen, men jag tyckte att jag gjorde det ganska bra iaf!