Jag har en barndomsvän som jag tyvärr inte träffar så särskilt ofta nuförtiden.
Under hela vår uppväxt bodde vi grannar och gick i samma skola under grundskoletiden.
Vi var väl som man säger, som ler- och långhalm.
Under gymnasietiden gick vi varsina vägar men hittade upp varann igen efter det.
Efter många glada dagar och några år, tappade vi tyvärr bort varann och vi slutade att umgås lika frekvent som tidigare. Jag hade mina saker och hon sina, och att vi bodde på varsin ände om stan gjorde inte saken bättre.
Men det är ju så att den här vännen är en alldeles speciell vän, ni vet en såndär man kan ringa precis närsomhelst och sen när vännen svarar, bara gapflabba hysteriskt i 5 minuter åt en rolig grej som man kommer på som hände för 10 år sedan och sen bara lägga på luren utan att egentligen säga något mer än hej och hej då, även fast att man inte pratat på ett halvår. En sån där vän som man vet skrattar åt precis samma saker som en själv och en sån som man önskar vore här när man är med om något galet eller helt sjukt orealistiskt kul. Hon är en sån som jag vet hajar allt, när ingen annan hajar.
Vi pratade idag nu på kvällen.
Jag längtar alltid så mycket efter hur det var Då, när vi pratar.
Men Då var längesedan och Nu är inte som det var Då men det är så det är.
Jag önskar att vi hade umgåtts lite mer och bott lite närmare varann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar