Jag som, milt uttryckt, ogillar allt vad insekter och småkryp heter har nog med all säkerhet smittat över min rädsla till Liten.
Så fort hon ser en liten mygga så skriker hon så högt att man tror att nån form av allvarlig olycka har inträffat. Det kan räcka med att en fluga råkar vara i studsmattan samtidigt som henne för att hon ska bli hysterisk och skrika på hjälp för full hals.
Jag försöker få henne att förstå att när man bor granne med skogen är det svårt att undvika denna förekomst av smådjur och att hon nog bara måste vänja sig vid att det är såhär att bo som vi gör nu.
Jag själv får panik av alla spindlar och annat äckligt som kryper omkring ute på altanen och förfasas över att myror faktiskt kan stega rakt in i vårat vardagsrum om de får för sig det.
Häromkvällen tog Stor bort ett litet getingbo som vi hade hängandes i taket över uteplatsen och jag fick sedan äran att springa upp och kasta det i skogen. Jag sprang fort och kastade så långt jag kunde och bad till gud att det inte skulle krypa ut nåt ur det medans jag sprang.
På tredje våningen blev man mest förvånad över att getingar och andra flygfän hittat dit och chansen att få se myror däruppe var inte så överhängande. Det kändes ganska så sejf att bo så.
Här är det istället vardagsmat och jag får väl gilla läget att de där små äckliga krypen har fullt tillträde till min bostad när helst de behagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar